Greyhounds
"forty-five miles per hour couch-potatoes"
Jag tänkte bara skriva lite om min absoluta favoritras och ras på min nästa hund. Underbara greyhound!!! Surfade lite på nätet och kikade på bilder och drömde mig bort.
Dom är så sjukt vackra (fast dom har banan-ansikten och ser ut som skrangliga spindlar ibland). Jag känner oxå att det är en bra stor hund när man redan har en liten och inte så motionskrävande hund. Dom är ju kortdistansare och behöver få rejsa av sig på en äng för att lätta på trycket sen är den nöjd med vanlig motion.
Jag minns första gången jag träffade en greyhound. Det var på Hundforum och greyhounden var Breeze, en ex-racer från New york som jag senare kom att ha hand om väldigt mkt, hela sommrarna och varannan helg en tag. Nu är det så himla längesen jag träffade henne, hon är 13 år idag men jag vet faktiskt inte ens om hon är i livet men jag tänker faktiskt på henne så gott som dagligen. När jag såg henne hoppa ner från soffan i sin box första gången vi träffades så blev jag tokkär. Även om hon hade sina mindre bra sidor såsom pipa, vara surtant, ta över hela ens säng och fjärta så tyckte jag aldrig att hon var jobbig, ha ha, låter lite otroligt nu men så har det varit med henne och mig. Första gången Dina och breeze träffades så bet flisan paddan i örat så hon skrek och började blöda, sen var dom bästisar.
Greyhounden jagar ju med synen och är därför väldigt svåra att ha lösa. Man brukar säga att man inte får ha dem lösa eftersom de är tillräckligt snabba för att komma ikapp sitt byte. Breeze var såpass gammal när jag hade henne så hon gick nästan alltid lös. Hamnade hon 50 meter bort så tog det bara några språng innan hon var ikapp och det har faktiskt aldrig hänt att hon jagat med mig, hon var väl lite i sin egen värld. Hon växte upp på kapplöpningsbanan och fick därför aldrig riktigt leka och umgås med andra hundar så hon hade ingen aning om hur man gör för att interagera med andra hundar så hon trivdes bättre med oss människor. Hennes karriär tog slut vid endast 2 års ålder, troligtvis var hon inte så bra för de flesta brukar springa tills de är fem, sen slängs de bort som gårdagens ägg. Så hamnade breeze i sverige till slut och resten är historia. Just denna problematiken är någon jag skulle vilja engagera mig i, gärna jobba utomlands på något sån här center för ex-racers.
Brukade släppa Breeze på en äng varje dag. Det går inte att förstå hur jävla snabba dom är, 3 skutt så är dom uppe i ca 70 km/h, atlet ut i klorna. Brukade cykla med Breeze och venca (som är en vinthundskorsning och alltså rätt snabb hon med). Det var så himla ballt. Jag cyklade utav bara helvete med Hundarna lösa efter mig, dom brydde sig inte om något runtomkring, bara på att springa.
Näää jag hoppas att jag hittar en äldre greyhound om ett par år som jag får äran att ha hand om resten av dens liv.
later
Jag tänkte bara skriva lite om min absoluta favoritras och ras på min nästa hund. Underbara greyhound!!! Surfade lite på nätet och kikade på bilder och drömde mig bort.
Dom är så sjukt vackra (fast dom har banan-ansikten och ser ut som skrangliga spindlar ibland). Jag känner oxå att det är en bra stor hund när man redan har en liten och inte så motionskrävande hund. Dom är ju kortdistansare och behöver få rejsa av sig på en äng för att lätta på trycket sen är den nöjd med vanlig motion.
Jag minns första gången jag träffade en greyhound. Det var på Hundforum och greyhounden var Breeze, en ex-racer från New york som jag senare kom att ha hand om väldigt mkt, hela sommrarna och varannan helg en tag. Nu är det så himla längesen jag träffade henne, hon är 13 år idag men jag vet faktiskt inte ens om hon är i livet men jag tänker faktiskt på henne så gott som dagligen. När jag såg henne hoppa ner från soffan i sin box första gången vi träffades så blev jag tokkär. Även om hon hade sina mindre bra sidor såsom pipa, vara surtant, ta över hela ens säng och fjärta så tyckte jag aldrig att hon var jobbig, ha ha, låter lite otroligt nu men så har det varit med henne och mig. Första gången Dina och breeze träffades så bet flisan paddan i örat så hon skrek och började blöda, sen var dom bästisar.
Greyhounden jagar ju med synen och är därför väldigt svåra att ha lösa. Man brukar säga att man inte får ha dem lösa eftersom de är tillräckligt snabba för att komma ikapp sitt byte. Breeze var såpass gammal när jag hade henne så hon gick nästan alltid lös. Hamnade hon 50 meter bort så tog det bara några språng innan hon var ikapp och det har faktiskt aldrig hänt att hon jagat med mig, hon var väl lite i sin egen värld. Hon växte upp på kapplöpningsbanan och fick därför aldrig riktigt leka och umgås med andra hundar så hon hade ingen aning om hur man gör för att interagera med andra hundar så hon trivdes bättre med oss människor. Hennes karriär tog slut vid endast 2 års ålder, troligtvis var hon inte så bra för de flesta brukar springa tills de är fem, sen slängs de bort som gårdagens ägg. Så hamnade breeze i sverige till slut och resten är historia. Just denna problematiken är någon jag skulle vilja engagera mig i, gärna jobba utomlands på något sån här center för ex-racers.
Brukade släppa Breeze på en äng varje dag. Det går inte att förstå hur jävla snabba dom är, 3 skutt så är dom uppe i ca 70 km/h, atlet ut i klorna. Brukade cykla med Breeze och venca (som är en vinthundskorsning och alltså rätt snabb hon med). Det var så himla ballt. Jag cyklade utav bara helvete med Hundarna lösa efter mig, dom brydde sig inte om något runtomkring, bara på att springa.
Näää jag hoppas att jag hittar en äldre greyhound om ett par år som jag får äran att ha hand om resten av dens liv.
later
Kommentarer
Postat av: Emelie
Aaaawww, everybody loves a bananaface!! Hunden på sista bilden är värsta lik Breezan <3 Kom i håg att första gången jag såg Breeze så blev jag rädd för det såg ut som hon inte hade nåt huvud, bara en hals! Ha ha. Finns en söt liten greyhound i rotan som jag avgudar, Annie heter hon. Jag är typ kär i henne!!
Trackback
