bitter
Folk jag önskar jag träffade oftare, som jag inte vill ska glida ifrån mig: Josefina, Marre, Marie (att jag inte hälsat på en enda gång sen D:s begravning ) och några fler. Samtidigt är jag tacksam för de jag träffar ofta, som de från jobbet och i skolan.
Saker jag önskar jag kunde anstränga mig mer över: Plugga, vara mer positiv över mig själv, typ inte vara så osäker över mitt yttre, att uppskatta mig själv som jag är, sånt säger man ju jämt, men det stämmer ju alltid. Träna lite mer, hålla mig i form så kroppen håller alla åren som skall komma.
Kämpa för att uppnå sina mål och drömmar: Plugga på universitet och skaffa mig utbildning av nått som jag brinner för och som jag skulle kunna ägna resten av livet åt. Resa lite, och bo utomlands, jag måste bara bort en sväng från denna vardag känner jag.
Skulle inte vara fel att skaffa lite nya piercings och någon första tatuering oxå, som jag tjatat om så länge men aldrig har råd med. Och kanske ha den där jävla inflyttningsfesten och födelsedagsfesten som aldrig blir av.
Till sist stå på mig och inte låta mig dras ner av folk som försöker sätta sig på mig och förminska mig, att våga stå upp mot folk som ger mig dålig energi eller inte ger mig nått alls, eller som jag inte kan ge nått. Jag bestämmer över mitt eget liv och jag ska inte skämmas eller få dåligt samveten över val jag gör.
"You can´t please everyone"
Önskar bara att vissa kunde vara lite mer positiva eller tänka igenom hur de faktiskt beter sig mot andra i sin omgivning. Man måste kunna se på sig själv utifrån, att ha självkännedom för att vara en bättre medmänniska.
later
Jag vet inte om det är någon tröst, men jag känner mig också som en berg o dalbana. Allt kan vara helt ok ibland, just nu är det helt ok. Man är relativt pigg (allting är relativt), man orkar inte bråka för mycket om saker och ting, intalar sig själv att ta tag i saker och man känner sig stark. Sen kan allt helt plötsligt bara rasa. Det sjukaste är att ibland så behöver det inte vara något speciellt som händer. Det är hjärnan som typ tycker att allt ska vara skit helt plötsligt, och man gör inget annat än tänker och vrider och vänder på tankarna.
Saknar dig och Marie hela tiden, men ändå är det så svårt att träffas, varför liksom? Marie bor ju inte ens långt borta från mig.
Marie undrar om vi vill festa i helgen. Vad ska du göra? Jag har inte ett korvöre just nu heller.
Sen tycker jag fortfarande att det känns lite wierd att festa... you know.
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam
aah det känns lite lättare att veta att man inte e totalt väck ha ha. Jamen det är verkligen så, det är inget allvarligt som händer för att man ska tycka att man är sjukt otursförföljd och allt dåligt bara drabbar "mig". Man måste skjuta bort dom tankarna och tänka lite på vad som faktiskt är hemskt i livet, typ nån som dör, det är hemskt, en p-böter är bara surt, men inte hemskt egentligen..typ ha ha.
Ja jag vet, men jag har inte velat tränga mig på hos marie, du vet när hon har tompa nu o så, och jag vet att du har massa på tapeten oftast, typ som jag, men jag ska ta mig i kragen. Jobbar hela helgen o e hundvakt så jag kommer inte kunna göra nått i helgen + att jag e pank oxå. Men vi kan väl höras o kolla läget imorrn eller nått?
kram kram
Ja jag vet, känns wierd med Tompa.. är rädd att jag ska säga något dumt på fyllan typ.
Det känns som man aldrig kan, men jag kan typ inte den här helgen. Kanske nästa helg? Ha ha hatar att man skjuter upp det hela tiden. Well well.. vi får höras.
Tur att vi åtminstonde har kontakt på nätet!
Kraaam
nästa helg =) let´s do it.
