Miriam

Det var en person på jobbet som sa: Folk har bara ångest för att dom inte lever i nuet! Vi har ångest för sånt som varit och vi har ångest för sånt som ska hända. Men det e ju den förbannelse man får när man har långtidsminne. Jag har ofta ångest o dåliga samvete. För några år sen led jag hårt av ångest o fick diagnosen paniksyndrom av läkaren. Det var en sån hård tid, men om jag inte hade hamnat i det tillståndet kanske jag inte hade blivit den jag är idag. Det var så jag kom in på hund-banan och hade aldrig träffat dessa fantastiska människor o hundar som jag gjort, det e jag tacksam för nu. Man får väl tro att livet styr en in på olika spår av nån anledning. Nuförtiden har jag inga panikattacker och om det dyker upp så kan jag handskas med det på ett bra sätt. Jag var sjukskriven i ett år när jag var 19 år, och jag har ätit antideppressiva medel i några år, men nu var det längesen och det är jag väldigt lättad över. Det ända är att jag lätt faller in i spiralen kontroll-freak. Om jag inte kan kontrollera min egen ångest så måste jag ha något annat att kontrollera, det är typiska bi-effekter. Det spelar ingen roll vad det är och det är inte allt, det kan va att ha ordning i min väska eller städat hemma. Men jag har jobbat jättemkt på det och nu har jag faktiskt börjat släppa på det, jag hoppas inte det kommer tillbaka när jag bor själv, att jag ska ha fläckfritt hemma o gå o ha ont i magen för att diskbänken inte är torkad. Jag strävar efter att leva istället för att förbereda mig för att leva. Det är så jag gör, jag tänker att jag går o väntar på det som ska hända istället för att ta in o njuta av det som händer just nu. Jag tror oxå man måste "njuta" av det dåliga som händer oxå, istället för att blunda o försöka glömma o fråga sig själv "varför jag" ,så ska man ta in, reflektera och vara glad att man lärt sig något av detta. Om inget dåligt någonsin händer, hur vet du då när det är bra? Och det ger en nyanser som person. De djupaste människorna jag träffat är de som har haft det svårt och jobbigt, det är en ödmjukhet de får. För du tar inte in nån på samma sätt om det bara är happy times de har att berätta, jag kan iaf inte relatera till dem lika bra, man blir nästan lite green-devil av o prata med en sån person. Sen kan man ju oxå tro att en viss människa har det väldigt bra,men alla har sina mörka stunder och sin vikt på axlarna o skelett i garderoben. Jag tänker sluta jämnföra mig med alla andra, jag måste acceptera att alla inte kan älska mig, jag kämpar alltid för att vara till lags och jag blir nedslagen -när jag inte lyckas, jag är den där typiska undergivna kategorin och jag vet om det, samtidigt känner jag mig stark, men jag har svårt att tänka på mitt bästa i första rummet. Det är en process och jag har bara börjat..................