Miriam

......kanske är för att jag suttit och pluggat massa matte idag som jag inte ens förstår hälften av. Nu börjar jag känna att jag kanske inte klarar matte B när allt kommer omkring. Jag har lagt ner alltför lite engagemang denna termin. Med filosofin "det ordnar sig" så tror jag inte jag kan dra lasset ända hem till stugan. äh vi får se......

Nää det e nått annat. Det är en tung känsla, som om någon pressar ner mig mot marken, jag kan inte gå, känns så tungt i varje steg. Imorrn måste jag åka tuben, faaaan va stånkigt och omständigt. Brukar jag aldrig känna men nu känns det som ett projekt, ett jävla stånkigt projekt. Jag har verkligen kommit ur fas. Självklart märks det inte så mkt då jag gärna pressar undan den när jag är med andra. Mitt mål är inte att tynga någon annans vardag för att jag har det piss!! Det ordnar sig, det gör det ju alltid. Men det starka begäret av att krypa ur sitt eget skinn är fruktansvärt jobbig. Ska det alltid vara såhär? Det har varit så här av och till sedan jag var 5 år. Tänker jag för mycket, är det det som är problemet?? Kanske är mitt extremt bra minne, jag kan ju aldrig glömma, så jag ältar istället, det bryter ner en, bit för bit.

Nu ska jag sura.........och plugga, isolera mig och dra för persiennerna. Låtsas som våren inte finns....... jag kan ändå inte ta mig framåt med denna tyngd på mig.

//