AAAAAAAAAAAAAAAA
Jag har varit på ett AA möte (anonyma alkoholister) idag!!! Nej jag kan inte säga att jag är alkoholist för jag dricker rätt sällan. Men det var lite utbidningssyfte/nyfikenhet/anhörig/framtidsfunderingar. Alkohol är något som finns och berör i mitt liv. Både positivt och negativt. Gränsen mellan att bara festa och nått annat är rätt tunn, alla känner vi nån som troligtvis har problem med boozen. Det är det klassiska, "han/hon är värsta party, alltid ute" eller "ha ha kommer fylle-nicke, shit va kul", jaaaa...........men vem fan vill va fylle-nicke?? Alla har nån som alltid däckar på fester, eller krökar ofta och ska va häftig stureplans nisse eller liknande, eller folk som jämt har minnesluckor. Hur som haver så har jag mina skäl till att jag kände att jag ville söka stödet och tänkandet hos AA.
Dom var otroligt fina, öppna, ärliga och trygga människor. Alla har olika bakgrunder men alkoholen har dom gemensamt vilket gör att dom förstår varandras tankar så otroligt bra. Det var 4 främmande män och sen var det jag. Jag trodde dom skulle känna sig obekväma lr skämmas för att prata när jag dök upp (tro att dom såg lite förvånade ut) men absolut inte, dom tog emot mig och förklarade allt för mig. Jag blev otroligt rörd av historierna och hur dom berätta och uttryckte sig, så ärligt, om allt!!! Jag sa inget, hade jag gjort det hade jag nog grinat. Jag insåg hur det kanske påverkar mig mer än vad jag trodde, alla substanser som missbrukas, det förstör, det skövlar, det sätter stopp för så mycket, jag har sett så jävla mycket skit som händer när folk går den vägen. Jag hade själv kunnat vara där. Varför inte jag?? Varför vissa?? Varför en del mest underbara personer som finns??
Lätt att jag ska gå på mötet nästa vecka, fast jag känner mig som en bluff, jag är ju inte alkoholist, men på öppna möten är alla välkomna och jag måste förstå och hitta svar.
//
